Chernobyl-området inspirerar mig. Det väcker känslor. Har inte riktigt tänkt på det föräns nu.

Jag va inte ens född då olyckan hände. Min syster va i mammas mage. Men jag va inte ens

påtänkt. Men ändå går mina tankar till alla dem som va där. Upplevde kaoset. Dog.

Att titta på bilder från nöjesfältet i Pripyat gör så att det vrider sig i magen på mig.

Det hann aldrig öppna. Fyra dagar efter olyckan skulle det varit öppning och massa glada

barn skulle ha sprungit runt där, delat sockervadd, skrattat och åkt i alla karuseller.

Alla karuseller som aldrig blev fick köras med barn i. Det är känslosamt.

Hittade detta på en sida också som blev som en extra liten tankeställare.

"Olyckan skedde på grund av en girig idiot som ville pusha reaktorn för att kunna spara/tjäna pengar. Säkerhetssystemen stängdes av och det slutade med att reaktorn löpte amok.

De första brandmännen som kom till platsen försökte släcka branden med vatten.

Detta vatten lade sig som en vattenpöl under reaktorn. Skulle magman från den smälta reaktorn

komma ner till den där poolen skulle skiten reagera med vattnet på något sätt och skapa en

explosion X antal större än Hiroshima/Nagasaki. Den explosionen skulle inte bara ödelägga

en stor del av Ukraina och Vitryssland utan den skulle även kontaminera över halva Europa

och göra området obeboligt. Idag är vi säkra från den faran men strålningen kan fortfarande mätas."

Men ändå skulle jag vilja åka dit. Jag vill vill vill. Jag vill åka till Chernobyl och sedan åka

runt i området som det drabbade värst. Speciellt Pripyat. Fick jag välja mellan en shopping weekend

i New York eller London och Chernobyl, skulle jag välja Chernobyl. Så mycket inspirerar Chernobyl.